.

Nu är skitmaskinen sex veckor och det har hänt massvis på dom veckorna. Både med mig och honom. Han har börjat bli jätte stadig i nacken och älskar att hänga på axeln så att han får en fin vy. Han har börjat gurgla och det bästa av allt är när man sitter och gosar med honom och han börjar le.   Själv har man ju förändrats på många sätt. Man tänker inte lika mycket på sig själv längre, man har blivit nojjigare, men man har också blivit mer tålig. Ibland känns det som om jag skulle kunna stå emot en lavin, för inget är ens i närheten av en förlossning. Jag längtar till alla framsteg han kommer göra och alla bekymmer vi kommer få :)